Igår körde vi upp till huset efter jobbet. Det utlovade regnet hade uteblivit och jag kunde klippa gräset medan Peter vinschade upp sten från gropen runt huset.
För hm...15 år sedan önskade alltid jag att det skulle komma en liten kort regnskur just när jag blivit ombedd att klippa gräset i Kågeröd. Lilla Emma förstod kanske inte riktigt att det bara betydde att hon fick klippa gräset en annan dag istället.
Nu följer jag väderleksrapporterna med spänning och hoppas att det ska finnas en timme mellan det att daggen torkat och den utlovade regnskuren.
När gräset var klippt hjälptes vi åt med resten av stenarna och körde bort dom. Sen plockade jag lite hallon medan Peter gjorde pyttipanna. Sen en dusch och jag var redo att gå och lägga mig...
Det var nu det hände, jag tittade ut genom fönstret på vårt trädgårdsland och såg att ett par av bondbönorna vält och behövdes fästas i pinnarna för att få stöd. Så jag klippte några garnstumpar, tog på mig tofflorna och gick ut.
Så satt jag där i skymningen, på huk i mitt trädgårdsland, i tofflor, byxlös, i fars urtvättade blåvita sommarskjorta och knöt små knutar runt bönstjälkarna. Och jag tänkte att det är detta jag längtat efter. Precis det ögonblicket.
Helt tyst och stilla omgiven av det som tillhör oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar