Livet är härligt!

Upp, klä på sig, borsta tänderna, fixa ihop en lunchlåda av det jag hittar i kylen. Tygla min morgonfrisyr till något anständigt. Sen ett steg ut på trottoaren och håret ställer sig uppåt framåt istället för nedåt bakåt. Idag har Göteborg bestämt sig för att med vindens kraft sopa bort det sista av vintern. Mitt hår skuggar så jag inte får solen i ögonen, så praktiskt!

Bakom ligger en konstig helg, bra men konstig. Vi kämpar oss framåt i Brobyggarna som är vår högläsningsbok för tillfället, Dalsland tur och retur och lite kvällsläsning och åren flyger förbi.

I lördags förmiddag hade vi familjen Falk på brunch, jag dukade fram som jag lärt mig av mor och resultatet blev succé. En mycket mysig förmiddag innan vi körde norrut igen.
Innan vi satte oss i bilen tog vi ett vattenprov att skicka in för gratis analys, protokollet vi fick när vi köpte är från 1985... Ska bli spännande att se vad dom hittar.

Lördag kväll blev det 25-årskalas för lilla livet Sara. Det var obligatorisk hatt men jag fuskade lite och band en krans av buxbom till mitt senaste second hand fynd, en lång sameklänning, blå med röda, gula och vita detaljer. Jag kände mig fin.

Vi stapplade i säng strax innan 3 och det tog emot att resa sig och åka till jobbet söndag morgon. Men till jobbet kom jag, full fart i 6 timmar, tänk så mycket man får gjort när man är nästan ensam.

För att det ändå skulle kännas som helg så avslutade vi med bio. En fiende att dö för. Ett samarbete med svenska, tyska, norska, brittiska och ryska skådespelare. Om en vetenskaplig expedition till Nordpolen just vid andra världskrigets början. Det var en bra film, välgjord, spännande, vacker. Jag tyckte mycket om den, men kanske tycker jag ännu mer om själva känslan av att gå på bio. Att sitta tyst och koncentrerad i ett mörkt rum och få en ny värld presenterad för mig. En ny värld så verklig att det känns som att man skärmas av från verkligheten utanför.
Som att livet får en ny start när man lämnar salongen, 2 timmar paus och sen en ny start.

Nu börjar en ny vecka, mycket som ska göras, problem som ska lösas. Men först tar jag ett par minuter och läser texten min fars morbror Nils skrivit om sin morfar som var sjöman. Janne Mauritzon skrev i sin sista dagbok "slut på seglationen 31 maj 1927. Varit på sjön i 51 år och 45 dagar"